Calici – slutet på all mänsklig värdighet
Är något matt för tillfället. Man blir det av att kräkas entusiastiskt minst en gång i halvtimmen och varva med andra onämnbara elimineringsfunktioner. Allt som inte är fastspikat skulle ut i ena eller andra riktningen, helst samtidigt. Tillbringade större delen av natten i fosterställning på duschgolvet under rinnande varmvatten - det var enda sättet att få stopp på svimningsattackerna.
För er som aldrig haft vinterkräksjukan råder jag er att inte prova. Det är möjligt att jag i medicinsk mening varit sjukare, men jag har aldrig i mitt liv mått så erbarmligt dåligt som de gånger jag haft påhälsning av norovirus. Först tror man att man ska dö. Det är otäckt. Sedan vill man dö för att slippa lida. Sist och slutligen inser man att man kanske inte kommer att dö utan att man kommer fortsätta må så här, och det är otäckast av allt.
Resorb, Travello, hemställelse till högre makter om nåd, allt är förgäves. Det är bara att vänta ut eländet.
Hårda bud
Har nu varit på krogen (och på lyset) två kvällar i rad. Det märks att man inte är 14 längre, kroppen var lite grinig efter första vändan och öppet trotsig efter andra. Men vad gör man inte – klart man måste fira av kollegan Finntrollet som slutar. Han skulle tillbaka till de djupa skogarna för att leva bland de egna, fjärran från civilisationens brus och larm. All lycka åt honom!
Efter denna sorgens dag ville jag och kollegan Mr. Beach muntra upp oss med lite brus, svaj, brum och distorsion, så vi sänkte några pilsner och begav oss ut på elektroniskt galej anordnat av den lokala syntklubben. Mycket trevligt! Jag fick åter chansen att dansa hellre än bra och visa finskjortan.
Ljuset i mitt liv trodde att det var en vattenbuffel lös i huset men det var bara jag som kom hem och laggade lite när jag rundade dörrposter, stolar och annat löst bjäfs.
Windows Phone
Med risk för att låta som om jag gör reklam så har jag nu märkt att Windows Phone 7.5 är ett riktigt trevligt mobil-OS. Skriver detta på en HTC Titan och är helnöjd. Det kanske är paradoxalt att vara IT-konsult och anse att IT-produkter “bara ska fungera”, men på mobil-sidan anser jag att det är ett rimligt krav.
Mobilen då? Jo, den är ypperligt användarvänlig och stilren. Långt från både Android-träsket och Apples leksaksmobiler. Rekommenderas!
Slut på det roliga
Inte så dramatiskt som det låter.
Internetpipan hemma gick nyss ned. I allvarlighetsgrad rankar det någonstans
under “världskrig” antar jag.
Nu var det inte tekniska problem som orsakade detta, utan internetleverantören (som skall förbli namnlös) som efter två år har kommit på att jag inte betalar något för linan.
Innan ni börjar häva ur er okvädningsord och skäller mig för snyltare ber jag att få påpeka att jag faktiskt gjort mitt. Tydligen blev det vid första inkopplingen någon
förväxling mellan mig och någon annan.
Det är svårt att koppla rätt i bland.
Följaktligen fick jag någon annans abonnemang, och denne andra person fick förmodligen ringa någon Helldesk upprepade gånger i stigande förtvivlan och vanmakt. Trevligt.
Jag betalade mitt abonnemang i godan ro, tills internetleverantören började betala tillbaka pengarna – “Abonnemang saknas”. Två gånger ringde jag Helldesk och påpekade detta, utan rättelse. Ytterligare två gånger returnerades mina inbetalningar. Tja, vill ni inte ha mina pengar, så slipper ni…
Juridiskt kan detta kanske vara tveksamt, men moraliskt anser jag ha torrt på fötterna.
För övrigt är det bästa i livet just nu egenhändigt kolsyrat vatten och ljudet av Ljuset i mitt liv som skrattar. Det kommer man långt med.
Våren är här
Våren är här. Det gillar jag inte.
Oberäknelig, illaluktande årstid. Ena minuten är det soliga 15 grader och ingen jacka, en kvart senare är det plus två, hagel och drivis och hungriga ulvar som stryker runt knuten. Fortfarande utan jacka.
Det som göms i snö stinker dessutom rätt bra vid tö.
Våren har attitydproblem.
Annat elände som börjar dyka upp är EU-mopedister, cyklister och sopmåsar. Sopmåsar? Jo, för fisk ser jag aldrig kräken äta. De tre har gemensamma beröringspunkter – de låter illa, är ivägen överallt och vimsar omkring planlöst. Dock får man bara köra över en av de trenne, men jag har glömt vilken.
Våren har dock en förmildrande omständighet - den följs av sommaren.
Tokdåre redux
En mil innan frukost, igen. Tillika något bakis.
Lidande är nyttigt för själen, sägs det. Måste dock snart beställa ett nytt monteringsfärdigt högerknä på postorder. Kroppen försöker streta emot, det envisa kräket. Det går jag inte på.
Tokdåre
En mil löpning innan frukost.
Tog det lite för lugnt, men än sen. Fann det också spännande att andra andningen
(vad nu det egentligen är) kickade in efter 8 kilometer. Jag hade haft större nytta av den tidigare om man säger så.
En annan fördel jag har noterat med att vara oförskämt hurtig är att man också kan tråka sina arbetskamrater med hur präktig man är. Det är ju trevligt. För mig.
Open Source som inte suger
…händer ibland. Inte alltför ofta.
Jag vill passa på att rekommendera pfSense, en alldeles eminent brandvägg/router som är en fröjd att arbeta med. Snyggt och välorganiserat interface på en stabil produkt.
För de där dagarna när man bara inte vill gräva ned sig i en labyrint av fattiga små konfig-filer som alla har varsin kryptiska syntax. Man kanske har lust att faktiskt jobba med lösningen man hittat på i stället för att ägna tid åt att slåss med verktygen…
In: Let me count the ways linux sucks., Teknik
Tanke klockan 03:00
I natt drabbades jag av en riktigt obehaglig tanke. En sådan man gärna vill slå i från sig fort, men börjar man fundera i stället blir det obehagligt.
Dock krävs en del bakgrund. Ha tålamod. Ni som hellre vill gå och titta på Let’s dance eller er Facebook-sida kan göra det nu.
Så.
Vi är väl alla hyfsat ense om hur det känns att vara självmedveten, dvs att kunna referera till sig själv som isolerad från andra företeelser, förstå var handlingar man utför kommer ifrån, och till sist även förstå att andra också säkert har medvetanden (även om vi aldrig kan bevisa detta) och att jag är skild från dessa andra.
Ponera nu för argumentets skull att det finns en människa som inte är självmedveten, men i övrigt som vi andra.
Märk väl att självmedvetande inte nödvändigtvis är ett grundkrav för språk, intelligens etc. Denna människa går till jobbet som vi, svarar intelligent på tilltal, löser problem, reagerar på smärta, ljud och andra stimuli precis som vi andra. Den enda skillnaden är att det inte är någon hemma. Det finns ingen där som upplever något.
I filosofin kallas denna tanke-experimentsmänniska för en p-zombie.
Nu råkar det vara så att man på sistone har kommit på en hel del saker angående självmedvetande. Till exempel att det är dyrt, ur biologisk synvinkel. Det går åt en hel del nervkopplingar för att hålla självmedvetandet igång, och ändå resulterar det i en långsam funktion. Instinkter, t ex, är mycket snabbare, för att inte tala om reflexer.
Vi konstaterar att självmedvetande som företeelse är biologiskt dyrt, långsamt och ineffektivt. Inte heller nödvändigt – vår p-zombie klarar sig bättre utan, liksom förmodligen djuren.
Nu börjar vi närma oss den obehagliga tanken. Är ni med?
Vad brukar evolutionstrycket göra med företeelser som är onödiga och biologiskt kostsamma?
Just det. Det räcker med att en enda slumpmässig mutation någonstans i vår historia slog ut självmedvetandet hos en människa för att dennes gener skulle vara livskraftigare, och i sin tur åstadkomma avkomma som med hastigt ökande sannolikhet inte heller är självmedveten. Har detta hänt, och för hur länge sedan?
Hur många av människorna runt dig är riktiga människor?
Sug på den karamellen ett tag.
En liten tröst är ju att resonemanget i sig är meningslöst – en skillnad som per definition inte kan uppfattas eller mätas är ingen skillnad.
En annan tröst är att det ändå inte finns något sätt att bevisa självmedvetande, så återigen gör det ingen skillnad.
Sov gott nu.
Små glädjeämnen
Med stigande medelålder verkar också förmågan att uppskatta de små glädjeämnena öka.
Det finns så många saker att vara glad för.
Till exempel hade jag en uppenbarelse i ICA-kön häromdagen. En blygsam sådan, men ändå. Ni vet hur ICA:s plastkassar ser ut, ja? Ni vet också hur svåra de är att öppna när de har klibbat ihop i öppningen, och hur surt pensionärer kan blänga på en för att man tar upp plats där man står och frenetiskt försöker öppna plastpåsen så att man kan börja packa innan varuberget sköljer över en som en ångestvåg.
Jag blir svettig bara av tänka på det.
Sedan blir jag lycklig, eftersom min uppenbarelse visat vägen. Man kan börja öppna plastpåsen direkt när man har lagt alla varor på bandet! Då har man gott om tid på sig! Är det inte fantastiskt!
Man kan också bli glad för att ljuset i ens liv kom ihåg att ta med påsen med gammalt bröd, som vi hällde ut åt fåglarna. Det kom inte så många då, men dagen efter på vägen till bilen såg jag något som rörde sig i en buske intill. Det var en svullen fågel som tittade upp på mig med blänkande ögon och orange näbb och sa “pip”. Varsågod, sa jag.
Man kan bli glad för att man har en klok bror. Betydligt klokare än jag. Han har definierat sin och min musiksmak, så nu slipper jag tänka på det. Jag är trångsynthare.
Man kan också köpa sig en osedd Bluray-film som heter “Cargo” och utger sig för att vara en SF-rulle. När man kommer hem och tittar på den inser man att den är depressiv och på tüska, och då blir man så lycklig. Kan det bli bättre?
