Husägare

Så där ja, då är man husägare. Plötsligt händer det, som det heter.
Huset kostade en väldig massa dinares. Men jag fick en katt på köpet, som förra ägaren tänkte avliva ty katten är van att vara ute.
“Kommer inte på fråga” sa jag barskt. “Jag tar henne”.
Katten heter Kaktus, är lite skeptisk till buller och oväsen men älskar att sitta i knät och kela. Det tog hela fem minuter innan vi var BFF. Kattmagnet, jajamen.

dav

Under en knapp veckas tid har jag fått lära mig en massa nya ord: Trekammarbrunn. Infiltration. Pumphus. Hydrofor. Bredspackla. Eutanasi.
Det sista kunde jag faktiskt innan.

När jag var på visningen döpte jag raskt huset till “världens största bastu”. Furu, furu, furu överallt. Har jag nämnt att jag hatar furu?
Till och med vägghyllor och gardinstänger var i furu. Det var med stor tillfredställelse jag senare matade kaminen med dessa.
Nåja, jag såg potentialen. En inhyrd målare förvandlade raskt furuinfernot till en vit och grå katedral med ca 4 meter i tak.
Dumsnål som jag var fick jag för mig att måla kontoret själv. Hur svårt kan det vara, liksom. En svart tapet med vita blommor på kan ju inte vara så svårt att nedkämpa.
Raskt rev jag bort lösa tapetbitar och spacklade skarvarna. Och spacklade skarvarna. Och upptäckte att tapeten svävade i tomma luften i två av hörnen. En centimeters glipa mellan skivorna.
Akrylfog har jag hört talas om, så jag åkte raskt och köpte några kilo och byggde igen skarvarna. Och spacklade. Igen, och igen. Målaren tittade in, flinade och sa “Om man tycker det är kul att slipa, så.”
Hint: det är inte kul att slipa. Inte ens med en svindyr excenter-whatever som bättre vetande sa att jag behövde. Bättre vetande kunde ju ha nämnt från början att jag skulle ha grovlek 60 och inte 120, som jag använde på slippappret. En dag senare gick det inte att se någon skillnad alls.
Målaren, som ringde och tackade för sig, anade nog desperationen i min röst och rekommenderade bredspackel. Det är alltså en spackelspade, fast typ bred. Dess huvudsakliga egenskap är att göra stora vallar på båda sidor, som sedan måste slipas. Jag slipade. Igen. Med grovlek 60 denna gång. I en hel dag. Trots munskydd och grovdammsugare knastrar det fortfarande av slipdamm när jag tuggar. Trevligt.

Nästa avsnitt: Varför man inte ska måla själv, eller i vart fall varför jag inte ska måla själv utan uppsikt av en vuxen. Stay tuned.

 

 

 

 

 

 

 

 

Posted on April 2, 2018 at 19:09 by admin · Permalink · Leave a comment
In: Hus

Gammal, men inte glömd

 

Uppdatering kommer.

 

 

IMG_20160829_162513

Posted on August 29, 2016 at 14:29 by admin · Permalink · Leave a comment
In: Uncategorized

Mamma 1945-2014

Fredagen den 19:e september på förmiddagen gick mamma bort i sömnen.
Vi barn var med vid sjuksängen när det sista andetaget togs och världen slogs i bitar.

Mamma hade länge varit sjuk i njursvikt, med medföljande dialysbehandlingar som långsamt bröt ned hennes hälsa. Den senaste tiden var listan över krämpor lång.
Pappas bortgång tidigare i år måste ha varit det sista dråpslaget – utan honom orkade mamma inte med den långsamma nedbrytningen längre och med saknaden blev det alltför tungt att fortsätta.
Människan orkar bara så mycket, och mina föräldrar har burit mer elände än de flesta genom åren.
Utan knot och utan bitterhet.

Din vila är välförtjänt, mamma. Vi ska lägga dig hos pappa så att ni aldrig mer behöver skiljas åt.
Nu är det vi som måste fortsätta i stället, på något sätt. Mammas visdomsord genom livets alla eländen var “Bryt ihop och gå vidare”.
Så får det bli.

Tack för allt, mamma.

 

 

 

Posted on September 20, 2014 at 21:10 by admin · Permalink · One Comment
In: Uncategorized

Berlin 2014, dag 3

Sachsenhausen.

Först koncentrationsläger, därefter sovjetiskt “specialläger”.
Bilderna får tala för sig själva. Här.

 

 

 

Posted on August 14, 2014 at 20:43 by admin · Permalink · Leave a comment
In: Uncategorized

Berlin 2014, dag 2

Stärkta av gårdagens framgångar blev vi lite styva i korken och tänkte nyttja vårt Welcome Card till att åka tunnelbana. Mycket tunnelbana blev det.

Berlins kollektivtrafik är inrättad på följande kloka vis:
Biljett för en eller flera dagar köps i automat A. Denna finns på varje station. Betalar gör man med sedlar, mynt, kort och andra metoder jag icke utforskat.

Biljetten stämplas sedan i automat B, några meter längre bort, och blir då giltig från och med nu och fram till slutet på det intervall man betalat för. Sedan är det bara att hoppa på U-bahn, S-bahn, buss eller annat. Inga automater eller annat tjafs på själva bussen.
Längsta väntetid vi upplevde var sex minuter.

Jämför detta med min kära hemstad, där biljetter endast kan köpas på särskilda försäljningsställen, noggrant uträknade att vara så långt borta som möjligt. Biljetter, förlåt, “reskassa” på minst hundra spänn ska det vara, laddat på ett värdelöst plastkort. När man sedan ska åka är det tänkt att en automat på bussen ska läsa detta kort, vilket förstås inte fungerar på olika spännande sätt. (Se “Schrödingers busskort” i tidigare post)
Bussarna går nå’n gång i timmen, om de inte har brunnit upp eller gått sönder.

Nåväl.
Det enda lilla problemet med Berlins kollektivtrafik är att du måste kunna alla ändstationer, annars är du rökt. Det står nämligen inget annat på någon vagn eller buss. Linjekartor är ett fenomen som verkar införas med yttersta motvilja, så dessa är undangömda eller saknas helt.
På detta sätt säkerställer man både en effektiv kollektivtrafik samt att endast berlinare kan åka rätt på första försöket.

Hur som haver lyckades vi besöka Denkmal für die ermordeten Juden Europas, Sowjetisches Ehrenmal im Tiergarten, Brandenburger Tor samt Flakturm Humboldthain. Det senare gick vi en 90-minuters guidad tur i. Tyvärr var fotografering förbjuden inomhus.
I dagens pengar kostade denna luftförsvarsanläggning ungefär 500 miljoner euro. För detta facila pris sköt man ned ungefär 30 allierade plan. Den ekvationen går inte ihop riktigt…
Efter kriget försökte fransmännen spränga tornet, men det stod pall ganska bra och man sa antagligen “c’est la vie” innan man gav upp vidare sprängövningar och skottade jord och rasmassor över eländet i stället. Men det som grävs ned kan också grävas upp, turligt nog.

Bilder finns här.

Nästa post: bara elände.

 

 

 

 

 

Posted on August 13, 2014 at 23:14 by admin · Permalink · Leave a comment
In: Uncategorized

Berlin 2014, dag 1

Min käre bror och jag hade bestämt oss för att återvända till Berlin. Vi var ju liksom inte riktigt klara med staden.
Sagt och gjort, köp en himla massa biljetter, miljöklistermärken, packa bilen, fixa pass, och iväg!
Autobahn är ju lite otäckt för oss sävliga svenskar som tycker att petitesser som att köra i 155 km/h tre meter bakom en annan bil är jobbigt.
Jag kan nu meddela att min kära hybridbil går som mest i 198 km/h. Vi blev ändå omkörda…
En eloge också till tyska motsvarigheten till vägverket, som inte pysslar med trams som 30-sträckor vid vägarbete – ofta är det 100. Vägarbetarna är ju trots allt på en trygg underarms avstånd till sidospegeln, så det är lugnt!

Väl framme installerade vi oss på hotellet och bestämde oss för en lagom kvällspromenad ned till Tiergarten och en prima Biergarten vid namn Café am Neuen See. Där samsas många olika kök och man kan plocka lite som man vill, lasta på ett par pilsner på brickan och betala i kassan utan att behöva ta ett SMS-lån först. Sittplatser för några tusen man på gemytliga träbänkar precis vid sjön, lummiga träd med girlanger av glödlampor som tänds när det skymmer. Och lite pilsner.

Bilder finns här. Klicka några gånger på bilden för ursprunglig storlek.

I nästa uppdatering:
Hur Berlins kollektivtrafik är överlägsen och varför du ändå är helt chanslös, samt ett besök i ett litet byggprojekt för sisådär 500 miljoner euro.

 

 

 

 

 

 

 

Posted on August 12, 2014 at 21:25 by admin · Permalink · Leave a comment
In: Uncategorized

Zurück in Berlin

Är åter i Berlin. Mer info samt bilder kommer.

Posted on August 12, 2014 at 05:42 by admin · Permalink · Leave a comment
In: Uncategorized

Att sabotera skadeglädje

Jag hade dragit åstad till en ICA-butik nära mig för att inhandla livsnödvändigheter.
Precis som Fantomen rör jag mig ibland kamouflerad i den otvättade massan.
När snuset är slut.

En äldre dam hade inte riktigt hunnit packa ned sina trisslotter eller vad det nu var när det blev min tur till disken i förbutiken, så vi hamnade bredvid varandra.
Hon iakttog mitt inköp, och när hon såg att det var snus jag köpte utbrast hon med illa dold skadeglädje:
“De ska visst höja priset på den där skiten nu”.
Jag bringas inte ur fattningen så lätt, inte ens när äldre damer är fula i mun.
Hon ville förstås att jag skulle beklaga mig och göda hennes skadeglädje, men den gubben gick inte.
Så jag svarade “Det gör mig inget – man har bara sig själv att skylla”.
Damen antog en lite rödare färgton, hasade sig iväg och snäste över axeln: “Det var ett konstigt sätt att se på saken”.
Snuvad på konfekten, tant lilla.

Så här i efterhand är det ju lätt att konstruera snärtigare svar.
Jag skulle förstås ha drygat till med “Det drabbar ingen fattig”, en kommentar som är ägnad att reta upp folk på flera olika sätt samtidigt.
Men jag kan faktiskt inte tänka på allt.

 

 

 

 

Posted on April 20, 2014 at 20:31 by admin · Permalink · 2 Comments
In: Kverulans

Tal vid min fars begravning

“Var inte ledsna” sa pappa. Så var pappa – mer mån om andra än sig själv. Han skulle nog tycka att vi ordnat till med alldeles för mycket stök i dag.
“Ställ inte till så dant” skulle han ha sagt.
Oftast fick han sin vilja igenom när han sa så. Men inte i dag, pappa. I dag handlar det bara om dig och det får du stå ut med.
Allt det du gjorde för oss och med oss. Allt som du gav oss, utan tanke på dig själv. Vi är alla bättre människor på grund av dig.

Hela livet levde du i skuggan av cancern men lät dig inte nedslås. Aldrig gav du upp – inte ens mot slutet. En stilla acceptans, men ingen kapitulation.
Så stark och modig var du, pappa.

Jag sa att det handlar om dig i dag. Men det är ju inte riktigt sant. Det handlar ju också om oss som blir kvar utan dig.
Hur vi ska kunna fortsätta när det finns ett gapande hål i mitten av oss. Hur vi ska kunna bära tanken att aldrig se dig mer.
För fortsätta, det måste vi – pappa ville det.

Det blir tungt, det blir ensamt – men jag har insett något som är lika sant nu som när pappa levde:
Jag bär alltid pappa med mig – här – och kan höra honom om jag bara lyssnar.

Det kan ni också.

Tack för allt, pappa.

Posted on April 16, 2014 at 15:59 by admin · Permalink · 3 Comments
In: Uncategorized

Pappa 1944 – 2014

Någon gång mellan 7 och 8 i morse gick pappa bort lugnt och stilla.
34 års kamp mot cancern fick ett slut. Pappa gav aldrig upp, klagade aldrig trots en oändlig räcka av kirurgiska ingrepp och plågsam medicinering. Inte ens mot slutet tappade han modet utan förlikade sig med det oundvikliga. Hans största oro var för att vi efterlevande skulle sörja.
“Var inte ledsna” sa han.

Pappa, om jag hade hälften av ditt mod vore det nog.

“I am sentry to you now.”

Posted on March 27, 2014 at 20:56 by admin · Permalink · 2 Comments
In: Uncategorized