Dies irae
Vaknade för andra morgonen i rad med orden “Dies irae” i huvudet.
Kan inte dra mig till minnes var jag hört detta, och jag kan inte hävda sådan lärdomshögfärd att jag drömmer på latin.
“Vredens dag” betyder det i alla fall. Skumt. Jag ska sända en fråga till mitt undermedvetna och be det att tala klartext om det nu försöker mucka gräl.
Lyssnade på P1 i bilradion. P1 är för övrigt den enda kanal jag lyssnar på, så gammal har jag visst blivit. Jag står inte ut med babianlätena i kommersiella kanaler (Hej Mix Megapol) och modern popmusik är som att få spyor i öronen.
P1 har ett program som heter “Ring P1″. För mig som är konnässör av bittra människor är detta program en guldgruva. Uj uj, vad bittra människor som ringer in. I dag kom jag in halvvägs i ett samtal med en äldre dam som var mycket uppretad på datoriseringen, ty man blir minsann sjuk av datorer, och så stjäl de jobb! Tänk så många som skulle behöva pappersarbeta om inte de eländiga datorerna fanns! Det är i och för sig sant, men jag tycker vi ska börja ännu grundligare. Till exempel kan vi stänga av vattnet och elen för bittra tanter, för tänk så många arbeten det skulle skapa i hushållet! Det går säkert åt 30 man för en normalstor lägenhet för att klara uppvärmning, badvatten, ersätta mikrovågsugnen, strykjärnet och andra elprylar. Det är bara för tant att börja anställa!
När jag blir gammal och senil kommer det säkert att finnas gott om teknikprylar jag inte begriper mig på. Säkert kommer dessa prylar att ersätta en hel del arbetsuppgifter, ty människan är lat. Sådant är livet och det är inget att vara bitter och reaktionär över. Utvecklingen kan inte tvingas att gå i de långsammaste individernas takt. Att bittra tanter och gubbar känner sig överkörda kan vi inte ta hänsyn till.
Flyttlasset går
Ja, inte för mig, utan för kollegan MA.
En hel lastbil plus en hästkärra med lumpna värdsliga ting blev det. Påminn mig om att någon gång köpa en pelarborr bara för nöjet att få se andra försöka flytta på den. Jag ska lägga ned extra möda på att glömma bort att tala om att det finns ett oljetråg på en pelarborr, och att locket på detta inte är lämpligt som lyftpunkt.
En dörr fick lyftas ned och ett dörrfoder brytas bort för att sofforna skulle gå att få in. Byggde man husen runt sofforna förr i tiden?
Lördagkvällen tillbringas i stillhet och kontemplation framför Visual Basic 2010. Det är år och dag sedan jag kodade något riktigt, (till skillnad från diverse fulscript) men nu har jag ett problem som inte går att lösa på annat sätt och lösningen måste göras i VB. Men det är faktiskt roligt. Lite “Mulle Meck bygger applikation”.
Bikerkillen
Ljuset i mitt liv har två bröder. En av dessa fyllde jämnt igår.
För detta betalar jag nu priset.
Jag har dragits med någon trist infektion i öron-näsa-hals i tre veckor. Denna brukar göra sig som mest påmind kvällstid, med hosta och halsont. Landstinget tycker att detta är normalt och ville inte alls ta några halsprover på mig.
Som jag såg det fanns det två lösningar:
1. Gå till festen och vara riktigt tråkig, icke förtära en droppe starkt och masa sig hemåt lagom till Bollibompa. Lägga sig på sofflocket med en gammal filt över och lyssna på någon Lars Norén-pjäs i väntan på att döden kommer som en befriare.
2. Full speed ahead and damn the torpedoes.
Så här i eftertankens kranka blekhet var alternativ två kanske inte det klokaste.
Hur som haver, festen hölls på någon form av motorcykelklubb.
Där passade jag in lika bra som illern i gräddtårtan. Kunde lika gärna ha varit på besök på en främmande planet.
Explosionsmotorn i dess varianter är inte ett av mina favoritområden. Den var liksom en dålig idé redan från start och borde ha varit utdöd för 50 år sedan.
Motorcyklar intresserar mig inte ens i det abstrakta. Eländigt gitarrmangel är bara störande.
Men det var mycket trevligt folk, trevlig lokal, bra bar och finfina välkomstdrinkar. Jellyshots med massor, massor av sprit och en pikant smak av WC-anka. Bra grejer!
Tack Anders, fyll gärna fler gånger!
Impulskontroll
Impulskontroll, det är fina grejer.
I dag dristade jag mig till antyda att ljuset i mitt liv i väsentlig utsträckning saknar sådan.
Som svar på detta fick jag en Bic-tändare i pannan.
Det gör ont att ha rätt.
Jag, däremot, har föredömligt patologisk impulskontroll och samlar små oförrätter på hög tills de motiverar en mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller annan lämplig hämndåtgärd.
Innovativa förolämpningar
Tänkte att jag skulle få lite unika sökträffar på Google med hjälp av innovativa förolämpningar.
Jag hjälpte en kamrat att flytta i helgen (över vinden, tre trappor ned utan hiss, över gården, tre trappor upp utan hiss, repetera x 30) och försökte förhöra mig om vad han helst ville bli kallad av
följande alternativ:
1. Fläsktratt
2. Baconbest
3. Kung Kissmule
Han röstade på alternativ tre, med argumentet att det var svårtoppat. Han hade också en del reflektioner angående mental hälsa hos specifika personer, men dessa ska vi inte gå in på närmare här.
Instruktion för dagen
1. Installera Spotify. (Om du inte har det redan)
2. Klicka här.
3. Tryck play, hitta och aktivera repeat.
4. Låt spellistan rulla resten av ditt liv.
Exakt så bra är det.
Klassåterträff och ett oväntat samtal
Fick ett SMS om klassåterträff. Skomakaren säger nej.
Kära klass, jag tyckte inte om er då, varför skulle jag vilja träffa er nu?
(Med vissa undantag förstås – Ted, Per m fl, ni vet vilka ni är)
Livet är för kort för att slösa tid på människor man inte tycker om. Som liten parvel kan man inte välja, men som vuxen har jag tusen bättre saker för mig än att göda falsk nostalgi och lyssna på hur folk ljuger för varandra om hur bra det går i deras liv.
Till exempel kan man ju göra ett par varv i spåret, som jag gjorde igår. Intervallträning i hällregn, inte så dumt som det låter. Kroppen ska straffas.
Passade på att köra lite stocklyft och situps också. Det var efter mina situps som det hände – rösten från ovan.
Jag springer nästan alltid med musik i öronen för att slippa höra min egen andhämtning som någonstans vid kilometer fyra börjar låta som en igenkalkad kaffebryggare. Dock inte när jag springer intervall – då vill jag bara höra start- och stoppsignalerna. För detta använder jag headset och min mobil.
Jag hade precis sträckt ut mig på brädan efter min sista situp, blundat, vänt upp ansiktet mot regnet och börjat njuta av att vara klar. Från ingenstans hördes en kvinnostämma, högt och klart: “Välkommen till Telia! Våra kvällstider är…”
Man blir lerig över hela kroppen när man ramlar av en situp-bräda ner i en vattenpöl. Man ser även ganska fånig ut.
Förstås hade jag glömt att ta ut mitt headset, och någonstans under övningarna kommit åt återuppringning. Tur i oturen att det inte var en riktig person i andra änden, vad hade de trott om de hade hört min andhämtning?
Min kompis mjölksyra
Tillbaka i selen igen efter härliga fem veckors regnsemester.
I serverrummet regnar det inte. Det känns bra.
En arbetskamrat lurade i mig att intervallträning är bra om man vill pressa tiderna lite granna. Han nämnde dock icke att detta förutsätter att man överlever.
Förslaget var 70-20, dvs sprinta fullt i 70 sekunder, vila i 20, sprinta i 70 osv tills det inte går längre. Min lilla mätapp i mobilen klarar inte så korta intervaller som 20 sekunder, så det fick bli sprinta 60, promenera (ragla, snarare) i 60, osv. Första intervallet gick bra, jag satte iväg som en yster gasell mot horisonten. Det gick dock rätt hastigt utför med glädjen. Vid intervall tre började jag tappa känseln i benen. Något senare märkte jag att detta tillstånd var rätt trevligt jämfört med kommande attraktioner. Mjölksyra gör ont. Riktigt ont. Det gör dessutom att styrseln försvinner helt. Någon illvillig Makt hade dessutom sett till att sprintintervallet alltid sammanföll med gedigna uppförsbackar. Vid intervall fem var jag redo att möta lunchen för andra gången och benen vek sig hela tiden. Åtta intervall blev det totalt, men det sista var inte så mycket löpning som asberusat raglande över hela spårbredden med vidöppen, flämtande käft och tusenmilablick. Helfestligt. Detta måste jag göra igen.
Punish your machine.
Ullared – Armageddon
Mot bättre vetande och i strid mot all självbevarelsedrift har jag blivit ivägtvingad till Ullared.
Jag kan inte ens supa ned mig för att döva ångesten – det är ju jag som kör…
Jag tar med mig en bok och Spotify i mobilen, blir det för jävligt går jag och sätter mig i bilen och stänger ute omvärlden så gott det går.
Jogga, inte orientera
Var ute i ett nytt spår häromdagen. Vrinnevi, Norrköping.
Höll på att aldrig komma tillbaka igen. Norrköping, jag vet att ni är på konkursens brant och i princip går runt på pant från andra städers tomflaskor, men kolstybb är kanske något att fungera på att ha i ett motionsspår? En hink färg för att märka ut vilken av fem korsande stigar som är det riktiga spåret vore också en trevlig investering.
Skulle springa sisådär 3 kilometer, det blev 11.
