Visst är det rart med djur.
Eh... hej?
Ignorans som livsstil
Något jag länge har funderat på är varför många människor är så ointresserade av hur saker fungerar.
Med “saker” menar jag allt från higgs-bosoner till brödrostar. Hur kan man gå igenom livet utan att känna nyfikenhet? Har dessa människor aldrig upplevt förundran inför tingens konstruktion eller den enorma ego-kick det är att begripa sig på saker? Det är få saker som jag inte blir nyfiken på när jag ser dem för första gången. Jag har skruvat isär, och ibland också ihop, prylar av de mesta skilda arter. Andra saker har jag fått nöja mig med att skruva isär i huvudet. Det har också sina fördelar.
Det gör mig beklämd att se människor använda saker dagligen och stundligen, yrkesmässigt eller privat, utan att någon gång reflektera över hur de fungerar. Det kan aldrig vara sunt. Eller också är det jag som är vrickad.
Att veta saker är det bästa som finns.
ZO RELAXEN UND WATSCHEN DER BLINKENLICHTEN
My beautiful, beautiful babies, glittering in the dark, singing sweet binary songs...
Borrmongo
En av mina grannar hör tyvärr till den alltför vanliga arten borrmongo.
Denna kännetecknas förstås av ett evinnerligt borrande i tid och otid, alltid med felaktig utrustning. Det är som att borrmongot njuter av att försöka forcera stenbetong med ett borrstål för metall och en borr köpt för växelpengar på Lidl. Jag har funderat på att ta borrhammaren under armen och knalla över och fråga “Hur många hål vill du ha, och var?” för att få ett slut på lidandet. Detta bör inte tolkas som att jag har funderat på att sätta ett par 8 millimeters hål i själva borrmongot. Den tanken har förstås aldrig slagit mig. Absolut inte. Särskilt inte efter att borrmongot borrat varje helg i ett års tid, samt hela semestern och gärna efter 21:00. Jag menar, hur mycket vägg kan det finnas kvar? Finns det någon väggbeklädnad jag inte känner till, som kommer i enheter på 1 dm² och måste fästas med fyra skruv?
Jag har full förståelse för att man måste renovera om man köper en lägenhet där tiden har stått stilla sedan 1960. Jag var själv tvungen att göra om samtliga ytskikt, sätta lister, sätta in vitvaror etc, etc. Det tog mig inte fullt en månad. Det värsta väsen jag förde lät förvisso som Ragnarök, men det varade bara i tio minuter. En äcklig heltäckningsmatta limmad direkt på betong är en tuff motståndare, men mot en betongslip med uteffekt på ca 4000W stod den sig slätt. Så är det när man använder rätt verktyg. Säkringarna stod sig också slätt, men det gick att… fixa till.
För ett tag sedan lackade jag ur och började banka med en hammare i väggen direkt efter varje borrsession. Vad som kändes extra trösterikt var att flera grannar tog efter mitt initiativ och började banka de också, även när jag inte gjorde det själv. Jag är alltså inte ensam om att ha tröttnat.
Det verkade ha tagit skruv, tills idag.
Åter i selen
Sisådär, då var semestern slut. Det gick fort.
Den sista veckan har jag börjat känna mig lite rastlös, trampat av och an och inte riktigt haft ro att ta mig för något särskilt. Det brukar vara ett tecken på att det är dags att börja jobba. Går jag sysslolös för länge får jag spatt. Dessutom har jag det sällsynta privilegiet att älska mitt jobb.
Hemresa + reflektioner
Det har varit trevligt att vara ute och resa, men en av de största poängerna med resor är att komma hem.
Vi kände att det var hög tid att återvända till Sverige och lämnade Berchtesgaden runt 09:00. Med den precision som är mitt adelsmärke åkte vi över gränsen till Sverige på Öresundsbron exakt 24:00, samma dag. Jag skojar inte – det slumpade sig verkligen så. Hemresan var en nätt liten tripp på 145 mil som gick genom fyra länder – Tyskland, Österrike, Danmark, Sverige. Vi turades om att köra två timmar var, men det var ändå rätt segdraget trots dårfarten på Autobahn.
Saker jag har lärt mig under resans gång:
Trafiken
Alla hastighetsskyltar tolkas som rekommendationer. 80 blås genom centrum är inget att höja på ögonbrynen för.
Du blir alltid omkörd på Autobahn, oavsett hur snabbt du kör.
Stoppförbud och parkeringsförbud kan ignoreras. Det enda man ska vara rädd för är skyltar som varnar för att bilen kommer att bogseras bort.
Det är helt okej att parkera halvvägs upp på trottoaren, ibland finns det till och med skyltar som säger att man ska göra det. Parkera 3 meter innan korsning? Inga problem. 2 meter? Lugnt, kompis. I korsningen? Helt okej.
Någon zebra-lag finns inte. Fotgängare går över gatan på egen risk.
Cyklister kör precis hur som helst och fruktar inte döden. Samma sak med EU-mopedister.
Tyskland är ett U-land vad gäller tankning. Hittade inte en enda mack med automatbetalning via kort, man var tvungen att gå in och betala.
Tyskland är ett ännu värre U-land när det handlar om parkering i parkeringshus och större parkeringar. De blockeras av bommar. För att komma förbi måste man ha ett magiskt parkeringskort som vi aldrig lyckades lura ut hur det fungerar. Gud förbjude att automaten tog Visa, det vore ju för lätt.
Språket
De allra flesta yngre tyskar talar engelska. Många medelålders gör det också. Riktigt gamla, inte alls.
Man kan alltså ta sig fram rätt bra med bara engelska, men skoltyskan kan komma till nytta i sällsynta fall.
Samtliga utländska filmer och TV-program förstörs brutalt genom dubbning. Jag stängde av TV:n i mentalt självförsvar när jag råkade höra South Park på tyska.
Maten
Ingen större sofistikering här inte. Kött och potatis ska det vara! Och surkål!
Därmed inte sagt att jag klagar, det var gott. Snabbmaten Currywurst rekommenderas varmt.
Drycken
Öl är gott när den görs rätt. Tyskarna gör öl rätt. Varje liten håla med självaktning brygger egen öl. Se upp lite med de stora ölhallarna, en liter brukar vara det minsta som serveras. Se upp ännu mer om det råkar vara Oktoberfest, då brygger de luriga tyskarna ölet något starkare. Det är alltså fullt möjligt att “jag drack bara tre öl” resulterar i en tur med Gustavsbergsbussen.
Övrigt
Don’t mention the war. Seriously.
Tyskarna är enormt slitna mellan de två ytterligheterna “spräng, skotta jord över, tig och glöm” och “bygg minnesmärken överallt”. Ofta har de börjat med det förstnämnda, sedan lagt om kursen 180 grader och med enorm precision grävt fram hemskheterna igen. Sannolikt känner de att de bär på en arvssynd, och de måste få hantera den själva. Utomstående kan knappast komma med förnumstiga råd där.
Inga bilder i dag. Inte stor poäng med att fota 145 mil motorväg.
Berchtesgaden
Jag hade lyckats boka ett dubbelrum i Berchtesgaden över telefon från München. Damen som svarade talade inte ett ord engelska, men tillräckligt mycket av min skoltyska fanns kvar för att jag skulle göra mig förstådd. För att ta sig till Berchtesgaden från München måste man in en bit över den österrikiska gränsen och sedan åter till Tyskland, något som vi inte kände till när vi påbörjade bilfärden. Alltså var vi inte utrustade med klistermärket “Vignette” som man måste köpa för att få köra på österrikiska motorvägar. Vi blev följaktligen ganska ställda när det började skyltas för gränsövergång. Ingen österrikisk polis var dock på hugget, så vi smög omärkta förbi gränsen och in i Tyskland igen efter några kilometer.
Utsikten i Berchtesgaden är helt otrolig. Bilder gör den inte rättvisa. Vi körde långsamt med gapande munnar på vägen till “hotellet”, som egentligen var ett Gasthaus med namnet “Wacht der höhe”. Vi togs emot av damen jag talat med i telefon tidigare, en äldre dam uppskattningsvis runt 80 som fortfarande driver gästhuset. Jag bad om ursäkt för min dåliga tyska i förhoppning om att det skulle gå fram att man behöver tala lite långsamt och tydligt för att jag ska förstå, men den gubben gick inte. Damen pladdrade på i full fart och jag fick resignera och lyssna efter nyckelord som “Zimmer”, “Frühstuck”, “Schlüssel” och fråga om ett par gånger. Det gick bra i alla fall.
Rummet hade också en fantastisk utsikt, men var fast förankrat i 60-talet liksom resten av interiören i huset. Heltäckningsmatta överallt, bruna trämöbler, sänglampor som såg ut som ölsejdlar på nattduksborden…
Det spelade ingen roll – vi skulle ändå bara sova där, och med den utsikten tittar man knappast på rummet.
Efter att ha installerat oss åkte vi mot Kehlsteinhaus, huset Hitler fick i 50-årspresent. Vägen fram till hissen, de sista sex kilometrarna, är avspärrad och får bara köras på av specialutbildade förare. Det tror jag det – bitvis saknas räcken, och kör man över kanten har man god tid på sig att begrunda sitt liv innan man träffar marken. Vi tog bussen från hållplatsen fram till hissen. Vägen går genom fem tunnlar, en hårnålskurva och stiger 800 meter. Tunneln in i berget är 124 meter lång, och hissfärden upp till själva huset är även den 124 meter.
Tyvärr var det en dimmig dag, så det gick inte att se mycket av utsikten. Temperaturen på toppen var behagliga nio grader, och vi fnissade lite förnöjt åt korkade amerikanska turister i t-shirt och shorts som inte förstått att det är kallt på 1834 meters höjd.
Huset i sig är restaurang i dag. Det överlevde allierade bombanfall under kriget, och eftersom det inte var särskilt hårt knutet till Hitler (han besökte huset runt tio gånger) tilläts det stå kvar efter krigsslutet. Vi åt lunch i restaurangen, och betraktade eldstaden i röd marmor som var en gåva från Mussolini.
Efter bussfärden ned igen var det dags att leta reda på Berghof, Hitlers hus. I dag finns förstås bara ruiner kvar efter allierade bombningar, SS anlagda brand, sprängning och slutligen överskottande av jord. Det som är synligt är den bakre betongväggen, del av en vattenreservoar samt uppfarten till huset. I dag finns det gott om vandringsleder i området, vissa går över ruinerna.
Vi passade också på att titta på Hotel Pension zum Türken, Berghofs närmaste granne. Hotellet var under krigstiden en SS-kasern. Under hotellet finns också en bevarad ingång till det gigantiska bunkersystem som förband Berghof, Haus Göring, Haus Bormann, Platterhof med flera nazibyggnader. Bunkersystemet var totalt cirka sex kilomer långt, men i dag går det att besöka ca 300 meter. Resten har spärrats av på grund av rasrisk, sprängts, rasat in, eller grävts bort. Fotografering var inte tillåtet tyvärr. Som djupast var vi ca 36 meter under markytan och tittade bland annat på maskingevärsnästen, vaktrum, hundgård och maskinrum. Särskilt ett maskingevärsnäste var intressant – skadorna från en amerikansk bazooka är tydligt bevarade.
Åter uppe i friska luften åkte vi några kilometer till Königssee, känd för sitt klara, smaragdfärgade vatten.
Dagen avslutades med Hackbraten mit Zigeunersauce på en Biergarten i Berchtesgaden. Promenaden hem till Wacht der Höhe var jobbig – det finns inte en plan yta någonstans, så vägarna är antingen uppförs- eller nerförsbacke. Åter i vårt rum märkte vi att man tydligt ser ljusen från Kehlsteinhaus på bergstoppen från vårt fönster. Det kändes märkligt.
Nu är det bara hemresan kvar att skriva om. En annan dag.
Dachau
Inga ord.
Nürnberg dag 2, München
Stärkta av gårdagens schnitzel tog vi oss en titt på Nürnbergs Altstadt. Pittoreska gamla kyrkor, rådhus, fontäner med mera slåss om uppmärksamheten.
Tyvärr var parkeringstiden kort och resan vi hade framför oss lång, så vi tillbringade inte mycket tid i Altstadt utan tittade i stället på rättegångssalarna i Justitiepalatset.
Rättegångssalen där Nürnbergprocessen ägde rum finns kvar, lätt ombyggd. Den stora salen har delats i två mindre. Salarna var upptagna av rättegångar under vårt besök, så vi kom inte åt att fotografera interiörerna. Senare i år ska tydligen den berömda sal 600 göras om till permanent museum.
Stor rättegångsbyggnad, javars. Tillräckligt för att vi skulle gå vilse på vägen ut.
Därefter vidare till München.
Väl incheckade på hotellet tog vi en taxi till Hofbräuhaus am Platzl. En liten diskret ölstuga som byggdes år 1589 och rymmer ett par tusen gäster och genom åren varit skådeplats för såväl en kommunistisk revolution (!) som grundandet av NSDAP. Det var Hitlers favorithak, och långt in i modern tid fanns det ett fotografi på Hitler som baby på en av väggarna.
Maten är klassiskt Bayersk – det är mycket fläsk, wurst och sauerkraut. Portionerna är stora, de japanska gästerna som beställt fläskrätter stirrade förskräckt på sina tallrikar och undrade säkert hur de skulle få i sig en halv gris.
Men det är ju inte främst för maten man besöker ett ölhus, förstås…
Ölen tillverkas på ort och ställe och heter förstås Hofbräu. Två varianter – mörk och original. Glasstorleken är dryga litern. Hur servitörer och servitriser får med sig uppåt tio såna krus per varv övergår mitt förstånd.
I bakgrunden spelar ett bayerskt oompa-oompaband käck musik med dragspel och olika mässingsblåsinstrument. Gästerna skrålar med och favoritvisan är inte svår:
“In München steht ein Hofbräuhaus, oans, zwoa, g’suffa!” Det blir ungefär “I München står ett Hofbräuhaus, ett, två, drick!” Så det gjorde jag.
Hemresan är något luddig, men jag minns att jag förde en diskussion på mycket knackig tyska med taxichaffisen om så vitt skilda ämnen som svensk alkoholpolitik, Tysklands första McDonalds och hur taxichaffisen skulle ha förlorat körkortet på fem minuter blankt i Sverige.
I morgon: Dachau.
Nürnberg, dag 1
Vi reste på morgonen från Berlin mot Nürnberg, en nätt liten resa på nästan 50 mil. Nu vet jag hur snabbt min bil kan gå: 170 knyck, förvisso tungt lastad. Glädjen med Autobahn fördunklades dock på grund av upprepade vägarbeten och långa köer, “Stau” som tyskarna säger. Varningsblinkers är bra att ha vid sådana, så man slipper oväntade besök i tvåhundra blås bakifrån.
Framme i Nürnberg besökte vi Reichsparteitagsgelände, området där NSDAP höll sina partidagar mellan 1933-38. I dag har området moderniserats betydligt med en ny stadion, mässanläggningar med mera.
I den nya stadion skulle tydligen Pink hålla konsert på kvällen, så polispådraget och besökstrycket var stort. Dissonansen mellan ett pop-våp och en historisk plats var påtaglig, kan man lugnt påstå.
Vi promenerade utmed nästan hela Große Straße, betraktade Silbersee som egentligen är en utgrävning för en stadion som aldrig blev av, och gick längs Kongresshalle.
Efter detta kände vi att vi behövde en anknytning till vårt kära hemland, så vad passar bättre än att besöka platsen för slaget vid Alte Veste, där Sverige fick pisk i 30-åriga kriget?
Lämpligt nog finns ett utsiktstorn på platsen. Det var bara sisådär fyrahundra trappor och ingen hiss, men skam den som ger sig. Klättringen var väl värd mödan – utsikten var fantastisk. En oväntad bonus var att vi fick syn på en restaurang med det passande namnet Alte Veste. Schnitzlarna var som dasslock i storlek och smakade alldeles utmärkt. Rekommenderas!
Bilder från övningarna finns här.
I morgon: (om jag hittar internetaccess) Nürnberg Altstadt, München, besök på Hitlers gamla hak Hofbräuhaus.
Bis bald!
