Berlin 2014, dag 2

Stärkta av gårdagens framgångar blev vi lite styva i korken och tänkte nyttja vårt Welcome Card till att åka tunnelbana. Mycket tunnelbana blev det.

Berlins kollektivtrafik är inrättad på följande kloka vis:
Biljett för en eller flera dagar köps i automat A. Denna finns på varje station. Betalar gör man med sedlar, mynt, kort och andra metoder jag icke utforskat.

Biljetten stämplas sedan i automat B, några meter längre bort, och blir då giltig från och med nu och fram till slutet på det intervall man betalat för. Sedan är det bara att hoppa på U-bahn, S-bahn, buss eller annat. Inga automater eller annat tjafs på själva bussen.
Längsta väntetid vi upplevde var sex minuter.

Jämför detta med min kära hemstad, där biljetter endast kan köpas på särskilda försäljningsställen, noggrant uträknade att vara så långt borta som möjligt. Biljetter, förlåt, “reskassa” på minst hundra spänn ska det vara, laddat på ett värdelöst plastkort. När man sedan ska åka är det tänkt att en automat på bussen ska läsa detta kort, vilket förstås inte fungerar på olika spännande sätt. (Se “Schrödingers busskort” i tidigare post)
Bussarna går nå’n gång i timmen, om de inte har brunnit upp eller gått sönder.

Nåväl.
Det enda lilla problemet med Berlins kollektivtrafik är att du måste kunna alla ändstationer, annars är du rökt. Det står nämligen inget annat på någon vagn eller buss. Linjekartor är ett fenomen som verkar införas med yttersta motvilja, så dessa är undangömda eller saknas helt.
På detta sätt säkerställer man både en effektiv kollektivtrafik samt att endast berlinare kan åka rätt på första försöket.

Hur som haver lyckades vi besöka Denkmal für die ermordeten Juden Europas, Sowjetisches Ehrenmal im Tiergarten, Brandenburger Tor samt Flakturm Humboldthain. Det senare gick vi en 90-minuters guidad tur i. Tyvärr var fotografering förbjuden inomhus.
I dagens pengar kostade denna luftförsvarsanläggning ungefär 500 miljoner euro. För detta facila pris sköt man ned ungefär 30 allierade plan. Den ekvationen går inte ihop riktigt…
Efter kriget försökte fransmännen spränga tornet, men det stod pall ganska bra och man sa antagligen “c’est la vie” innan man gav upp vidare sprängövningar och skottade jord och rasmassor över eländet i stället. Men det som grävs ned kan också grävas upp, turligt nog.

Bilder finns här.

Nästa post: bara elände.

 

 

 

 

 

Posted on August 13, 2014 at 23:14 by admin · Permalink
In: Uncategorized

Leave a Reply