Berchtesgaden

Jag hade lyckats boka ett dubbelrum i Berchtesgaden över telefon från München. Damen som svarade talade inte ett ord engelska, men tillräckligt mycket av min skoltyska fanns kvar för att jag skulle göra mig förstådd. För att ta sig till Berchtesgaden från München måste man in en bit över den österrikiska gränsen och sedan åter till Tyskland, något som vi inte kände till när vi påbörjade bilfärden. Alltså var vi inte utrustade med klistermärket “Vignette” som man måste köpa för att få köra på österrikiska motorvägar. Vi blev följaktligen ganska ställda när det började skyltas för gränsövergång. Ingen österrikisk polis var dock på hugget, så vi smög omärkta förbi gränsen och in i Tyskland igen efter några kilometer.

Utsikten i Berchtesgaden är helt otrolig. Bilder gör den inte rättvisa. Vi körde långsamt med gapande munnar på vägen till “hotellet”, som egentligen var ett Gasthaus med namnet “Wacht der höhe”. Vi togs emot av damen jag talat med i telefon tidigare, en äldre dam uppskattningsvis runt 80 som fortfarande driver gästhuset. Jag bad om ursäkt för min dåliga tyska i förhoppning om att det skulle gå fram att man behöver tala lite långsamt och tydligt för att jag ska förstå, men den gubben gick inte. Damen pladdrade på i full fart och jag fick resignera och lyssna efter nyckelord som “Zimmer”, “Frühstuck”, “Schlüssel” och fråga om ett par gånger. Det gick bra i alla fall.
Rummet hade också en fantastisk utsikt, men var fast förankrat i 60-talet liksom resten av interiören i huset. Heltäckningsmatta överallt, bruna trämöbler, sänglampor som såg ut som ölsejdlar på nattduksborden…
Det spelade ingen roll – vi skulle ändå bara sova där, och med den utsikten tittar man knappast på rummet.

Efter att ha installerat oss åkte vi mot Kehlsteinhaus, huset Hitler fick i 50-årspresent. Vägen fram till hissen, de sista sex kilometrarna, är avspärrad och får bara köras på av specialutbildade förare. Det tror jag det – bitvis saknas räcken, och kör man över kanten har man god tid på sig att begrunda sitt liv innan man träffar marken. Vi tog bussen från hållplatsen fram till hissen. Vägen går genom fem tunnlar, en hårnålskurva och stiger 800 meter. Tunneln in i berget är 124 meter lång, och hissfärden upp till själva huset är även den 124 meter.

Tyvärr var det en dimmig dag, så det gick inte att se mycket av utsikten. Temperaturen på toppen var behagliga nio grader, och vi fnissade lite förnöjt åt korkade amerikanska turister i t-shirt och shorts som inte förstått att det är kallt på 1834 meters höjd.

Huset i sig är restaurang i dag. Det överlevde allierade bombanfall under kriget, och eftersom det inte var särskilt hårt knutet till Hitler (han besökte huset runt tio gånger) tilläts det stå kvar efter krigsslutet. Vi åt lunch i restaurangen, och betraktade eldstaden i röd marmor som var en gåva från Mussolini.

Efter bussfärden ned igen var det dags att leta reda på Berghof, Hitlers hus. I dag finns förstås bara ruiner kvar efter allierade bombningar, SS anlagda brand, sprängning och slutligen överskottande av jord. Det som är synligt är den bakre betongväggen, del av en vattenreservoar samt uppfarten till huset. I dag finns det gott om vandringsleder i området, vissa går över ruinerna.

Vi passade också på att titta på Hotel Pension zum Türken, Berghofs närmaste granne. Hotellet var under krigstiden en SS-kasern. Under hotellet finns också en bevarad ingång till det gigantiska bunkersystem som förband Berghof, Haus Göring, Haus Bormann, Platterhof med flera nazibyggnader. Bunkersystemet var totalt cirka sex kilomer långt, men i dag går det att besöka ca 300 meter. Resten har spärrats av på grund av rasrisk, sprängts, rasat in, eller grävts bort. Fotografering var inte tillåtet tyvärr. Som djupast var vi ca 36 meter under markytan och tittade bland annat på maskingevärsnästen, vaktrum, hundgård och maskinrum. Särskilt ett maskingevärsnäste var intressant – skadorna från en amerikansk bazooka är tydligt bevarade.

Åter uppe i friska luften åkte vi några kilometer till Königssee, känd för sitt klara, smaragdfärgade vatten.

Dagen avslutades med Hackbraten mit Zigeunersauce på en Biergarten i Berchtesgaden. Promenaden hem till Wacht der Höhe var jobbig – det finns inte en plan yta någonstans, så vägarna är antingen uppförs- eller nerförsbacke. Åter i vårt rum märkte vi att man tydligt ser ljusen från Kehlsteinhaus på bergstoppen från vårt fönster. Det kändes märkligt.

Nu är det bara hemresan kvar att skriva om. En annan dag.

Bilder finns här.

Posted on July 20, 2010 at 09:43 by admin · Permalink
In: Uncategorized

Leave a Reply